Efter två dagars fittkonsthängning är det klart. Super fint. Men man känner sig lite som ett fitthuvud. Men nu har det ordet fått en härligt positiv klang.
Förresten är bilden inget Fitt-huvud, det är en donations-Fitta – alla bidrag emotages tacksamt. DonationsFittan ska inte sitta på Ylvas huvud, det var bara i slut-för-dagen-buset som den hamnade där. Den ska stå prydligt på ett podie så att man kan stoppa alla sina stora sedlar i den.
Mina stora Kaligrafi-muttor sträcker stolt på sig, precis som jag.
Sara-Lo jobbar i tyg. Förutom de vackra vägg-fittorna så har hon skapat en installation i källaren. Ett stilla rum, ett Yoni-rum där man möter det Universum som fittan bär inom sig.
Vackert.
Men varje bild är på sitt sätt ett Universum Ylva Walker fångar känslan av att ha en Mutta.”my fragace” heter bilden.
Här finns både Sås-fitta och Björn-fitta.
Med andra ord, livet kommer att vara fattigare – om man inte har sett den här utställningen.
En reflektion vi gjorde då vi stod och titta på den foto-vägg av sådär 40 kvinnosköten i närbild var, att den här utställningen skulle ju alla unga tjejer -och killar se. Vi häpnade över hur olika alla mutorna var och hur de alla hade sin magiska skönhet. Alla på sitt sätt.
Dessa väldigt tydliga bilder. Tillsammans med alla poetiska lekfulla uttryck för fittan tror vi, det är som en lugnande injektion som avdramatiserar alla fantasier man som ung kan ha om utseendet på sitt kön.
Tänk att det är en industri, att ”fixa” utseendet på sin mutta!
Jag tror också att utställningen hjälper till att ta tillbaka ordet fitta. Ett så vackert ord, Fuktig Ängsmark, vilken poesi…
