Ja, nu har jag målat några av mina läskigaste tavlor….. någonsin. dom gör mig både galet lycklig och förtvivlat tårgögd. Mest isande sorgsen.
Nej, nej, Rurik är inte det minsta inblandad. Det är kanske bäst att tillägga.
mina Bilder exploderar ju ibland…. från att vara lagom skönt behagliga till att plötsligt borra ner sig i något som vill visa sig.
Inom Oneness finns nu möjligheten att göra en Chambersprocess. En fantastisk möjlighet att uppleva sin egen personliga gud väldigt påtagligt. Jag åkte till Norrköping och var med på en sådan process för 14 dagar sedan. Helt fantastiskt och förlösande!
Mycket av att nå andligt djup handlar om att kunna vara ärlig mot sig själv. Det var då de här bilderna kom fram…. Vi fick kontemplera över våra liv, ur olika aspekter. men det var rädslan som det handlade om, för mig, den här gången.
När jag ärligt såg på mitt liv, kunde jag se, att vid en punkt fick rädslan ta beslutet.
Där var en punkt där jag inte ville längre, det var för förvirrat och förtvivlat i relationen. Jag var inte lycklig. Men jag hade ett litet barn.
Men jag kunde liksom inte se mig som ensam mamma, var rädd för allt det praktiska och för pressen från omgivningen. Jag valde helt enkelt, att det var en omöjlig tanke. Jag valde oförändring.
Därmed kom jag för evigt i underläge. Gjorde mig till den mindre viktiga. Kraftlös. symboliskt skar jag av mig händerna.
Jag hade kunnat vara stolt över mitt beslut, att jag höll ihop familjen. Någon annan hade kanske sett det så. Men det la sig djup i mitt undermedvetna och gjorde mig istället ständigt obekväm med mig själv. Det var som om jag hade stått mitt på vägen när en lastbil kom… och valt att inte gå till sidan, utan låtit mig och barnet bli överkörda. Det skapade känslan av hjälplöshet och irritation -som så klart helst ville peka på andra.
Redan för många år sedan målade jag en annan akvarell som fick mig att gåtfullt rysa. Det var inte förrän NU, som jag förstod vad det var jag gestaltat. Den avskurna handen.
Nu visar jag inte det här för att gotta mig åt mitt förflutna utan för att jag tror att många kvinnor upplever att deras händer är ”avhuggna”. Av många skäl är det oftast kvinnor som ”frivilligt” låter hugga av sig händerna. Det blir ju bättre så. Lugnare. Mer okomplicerat. sen sitter vi där med alla våra krämpor och låtsas som ingenting. Inom oss så skriker besvikelsen!
Det är aldrig försent. Det är en fantastisk möjlighet, att uppleva livet.
Att vända sig om och SE sitt liv, är att ta kraften åter. - Att låta de här bilderna bli målade var som en Shamansk Ritual. som att gå ner i underjorden och leta reda på en del av själen – och ta den med tillbaka. Att bli mer hel.
Det var också att bli mer empatisk, mer medkännande med alla andra kvinnor, alla andras liv.
Av alla personer, är det enklast att köra över sig själv. Att vara hård och uppfostrande mot sig själv. Men det finns INGET som förändrar den yttre världen så mycket, som när vi ömsint omfamnar våra egna sår och kantigheter…
Miraklet är inte att vara perfekt …. utan att se sanningen och omfamna det man är, ömsint. Det räcker. Om det sen handlar om att man varit klantig, dum, feg, snål, rädd eller vad som helst – omfamningen gör att DU förändras. att DIN magnetism förändras. Att det DU drar till dig blir något nytt.
Hmmm tror inte att de här bilderna kommer att vara med på konstrundan….. dom vill nog vara med i ett annat sammanhang. Men jag vill gärna dela dom med dig, här på bloggen.
Är du intresserad av Sacred Shambers? Här finner du mer information.
