Morgon i Gamla Stan. Jag och Ylva döööör en timma av mental estetisk överbelastning. Alla dessa bilder! Ska det verkligen bli en utställning?! Hur ska det gå till?!!
En kopp kaffe och en och halv timma senare inser vi att det är gjort. Vi firar med mat mer kaffe.
Svårt att förklara men, man blir liksom lätt fånig av en genomförd upphägning -den e så klart bäst i världen och lyckannär nästan lika stor som en nymålad bild.
Anna Forsberg -vår ”trea” anländer, sista prislapparna skrivs.
Så blir det kalas.
Galleriet blir alldeles full och vi blir alldeles uppfyllda av alla vänner, bekanta och okända som droppar in.
Alltså, man blir ju bara varm i hjärtat.
