Jag fortsätter att bläddra i min reseteckningsbok, från en Indienresa med Yngsta dottern. År 2010.
Rita blev magsjuk (sånt som händer) otvättade händer ner i en chipspåse och sen in i munnen… det räckte.
Personalen på Hotellet i Mamallapuram märkte det väldigt fort…. varför äter inte den unga damen???? Sen spred sig ryktet och ALLA på hotellet visste det – och engagerade sig.
Det roliga är, att Ritas mamma (Jag) jämt flikar in det där om att tankar och känslor påverkar hälsan och hur viktigt det är att tänka på vad man äter. Men när mamma säger det så kan man ju bara stänga öronen. Plötsligt står restaurangföreståndaren där och vill förklara alla de där sakerna. Rita ler stelt men artigt och lyssnar. Mamma ler oskyldigt.
Till och med Hotellmanagern brydde sig, tog oss under sina vingar och vi var tillsammans i ett tempel för SaiBaba och bad, bla för Ritas hälsa.
Visst var det kärt?
bästa hotellet på resan var nog det charmiga residenset i kolonialstil. Vi sov som prinsessor. Rita skulle bli brun och i sann Indisk anda vägrade jag henne exponera sin vita hy utan mamma som bodygard! Jag satt i skuggan med solglasögon och mediterade medan Rita i känd fittness-stil svettades i solen. Det var uppe på hustaket.
Jag blev också sjuk på den här resan -det brukar aldrig bli så farligt, men My God! Katastrofdålig!! Inget hjälpte, jag blev hur ynklig som helst!!
Jag levde på coca cola och bananer, det hade jag ju Gudbevars lärt mig nån gång, att det var bra. Efter några dagar kom jag till en doktor. En homeopatdoktor (helt fantastiskt, det finns många homeopater i Indien – och dom är riktigt duktiga) Han botade mig magsjuka rakt av!! Han var så duktig, så jag vill fråga om mina blodsockerbesvär (ett problem jag kämpat med genom livet)
Då hade jag levt på cocaCola o söta bananer i flera dagar. Blodprovet var rena katastrofen och han dundrade att jag genast måste åka hem, att jag hade diabetes och att Rita skulle ta hand om mig!
Vi var helt i chock båda två! Diabetes är inget man leker med, man kan dö. Så sa han till mig att göra om blodprovet nästa dag på ett laboratorie, som är mer tillförlitligt än hans enkla utrustning på mottagningen.
Jag ringde, både till en annan Indisk doktor, som jag känner och hem till Rurik i Sverige (Rurik blev väl helt ifrån sig, han kunde ju inte göra så mycket där han var, bara försöka lugna mig lite)
Jag slutade med coca cola & bananerna och nästa dag tog jag nytt blodprov. Märkligt nog var värdena redan normaliserade – och jag kommer aldrig mer äta bananer o dricka coca cola när jag är sjuk!!
Jag stannade kvar i Indien, som planerat, när Rita åkte hem själv. Jag stannade kvar och gick en utbildning på Oneness University och blev trainer, lärare för Oneness.
Rurik sa något väldig bra, då jag upprörd ringde hem…och det gäller i alla situationer, när man blir för stressad och uppskruvad. Man är för mycket i huvudet i sådana situationer…. Rurik sa helt enkelt ”lägg uppmärksamheten i dina händer” ”gå in i kroppen”. Det är ett märkligt enkelt sätt, när man tänker för mycket…. att helt enkelt skifta sin uppmärksamhet till kroppen, och speciellt bra är just händerna. Och man blir LUGN.
Slut på mina berättelser från min teckningsbok 
